Waller

Förkylningsmisären fortsätter alltjämt och nu börjar mitt tålamod ta slut. Hade tänkt göra comeback i skogarna ikväll, men det satte den envisa hostan stopp för. Just nu är jag i så pass dålig form att jag blir andfådd av att spela ett intensivt riff på gitarren. Den enda riktiga ljuspunkten i vardagen för närvarande är plugget, faktiskt. Den tanken om skolan har jag nog aldrig haft förut. För att plugga är alltså svaret på den i rubriken ställda frågan.

 

 

Denna helg har jag varit orienteringssupporter framför datorn. Framför allt var dagens SM-stafett en riktig höjdare att följa, främst på grund av att mina klubbkompisar sprang riktigt bra. Efter två riktigt fina inledande sträckor fick Samuel gå ut på sista som fyra, med tätkänning. Sen började den riktiga spänningen framför gps-trackingen där jag följde i princip varje steg som Samuel tog ute i skogen. Jag stönade när han bommade och hade lång gaffel och jublade när han spikade och hade kort gaffel. Kunde knappt sitta still förrän vi till slut kom i mål på en 13:e plats. Sjukt imponerande av grabbarna att genomföra en så pass bra stafett. Idag känner jag mig extra stolt över att representera IFK Umeå!!

 

Dagens stafett var även en motivationsinjektion för mig. Ser fram emot att bli frisk och skadefri, så att jag kan inleda en seriös satsning mot SM-stafetten nästa år. Då ska jag vara så pass bra att jag kan bidra till att förbättra årets placering.

 

Många av er har säkert sett detta klipp, men för er som inte har sett det så rekommenderar jag det varmt!

Är just nu fångad i min egen variant av moment 22. Jag har oerhört svårt att motivera mig till ett disciplinerat leverne när jag är förkyld och inte kan träna. Bristen på disciplinerat leverne får sedan till följd att jag inte blir frisk och kan börja träna igen. Alltså ett otäckt cirkelresonemang. Lyckligtvis brukar jag till slut bli frisk, trots mitt "lösaktiga" leverne. För övrigt rekommenderar jag boken moment 22 varmt åt er alla.

 

Nu måste jag tvinga mig i säng och bryta cirkeln, även om det kliar något alldeles oerhört i fingrarna av lust att pyssla med diverse saker halva natten. God natt!

 

 

Gårdagens "bloggexperiment" föll väl ut, i alla fall om man bedömer det utifrån antal unika besökare. Egentligen är jag kritisk till fenomenet att sätta en lockande rubrik som inte har något med texten att göra, men det var ganska roligt som en engångsföreteelse. Finns tyvärr alltför många som gör det alltför ofta. Nu får jag se till att börja bygga upp mitt förtroende igen, så att det inte blir som i den sedelärande historien om pojken och vargen.

 

Börjar bli ganska rastlös nu. Klättrar nästan på väggarna här hemma i lägenheten. Dessutom kom jag på mig själv med att hitta på pseudoärenden i olika delar av stan bara för att få rulla runt på cykeln och få lite vardagsmotion. Ett säkert tecken på att förkylningen börjar ge vika? Tänk om tunghäftan skulle kunna släppa på samma gång!

 

 

Idag var det dags för första laborationen på läkarprogrammet. Jag kände mig inte särkilt entusiastisk när jag cyklade ner till skolan, med en hosta så kraftig att cykeln vibrerade. Väl på plats i labbet vände det dock snabbt. Det var kul att få reta de grå med lite hjärngympa och eget tänkande. Mycket roligare än föreläsningar med repetition i gymnasiekemi. Dessutom fungerade samarbetet inom labbgruppen bra. Även om det var pinsamt att mina gruppkompisar visste vad jag heter och jag inte vad de heter. Alla känner apan, men apan känner ingen? Det här med namn är tydligen inte min bästa sida, vilket märks extra tydligt nu när jag nyligen börjat i en klass med hundra andra.

 

 

Det känns lite lustigt att jag just nu läser en bok som utspelar sig på ett TBC-sanatorium och samtidigt lider av mitt livs värsta hosta. Är det detta som kallas för hypokondri? Pimplar te och trivs ändå skapligt med närvaron. Att gräva ner sig gör ingenting bättre. Bara att knapra lite piller och bida min tid i väntan på ännu bättre tider. För övrigt måste jag passa på att rekommendera "sanatorieboken", eller Bergtagen som den heter egentligen. En bok för dig som gillar välskrivna tegelstenar!

 

 

Rubriken satte jag för att få många klick, och det fungerar!

 

Livet leker.

 

Äntligen hade jag fått någorlunda bukt på tån som spökat hela säsongen. Med mindre än en vecka kvar började jag till och med bygga upp lite förväntningar inför medel- och stafett-SM, helt i onödan skulle det visa sig. Nu med mindre än tre dygn till start sitter jag däckad hemma i lägenheten med en hosta som inte är av denna värld. Jag vet att det egentligen är ett litet fjuttigt skitproblem, men jag är bitter ändå och det är ganska skönt att kunna ventilera dessa känslor bakom tangentbordet. 

 

Varför håller jag på med det här egentligen? Såna här dagar har jag svårt att komma på något svar. Det känns bara jobbigt och tungt, även om jag någonstans i bakhuvudet vet att det är så förbannat roligt när det väl går bra. Känns som att det är dags att dra ett streck över denna miserabla säsong och glömma den snarast möjligt. Nästa säsong kan ju omöjligt bli sämre, eller?

 

 

Känns redan något bättre efter att ha skrivit dessa rader. Kanske är dags för lite tröstplugg?

I helgen har jag avslutat nollningen och introduktionskursen på läkarprogrammet. De första två veckorna har varit väldigt roliga, även om jag har känt mig något splittrad med en begravning inklämd mellan alla glada nollningsupptåg. Stundtals har det varit så många olika känslor i kroppen på en och samma gång att jag knappt vetat hur jag ska bete mig. Även de begränsade studier som har bedrivits under dessa veckor har varit roliga och intressanta. Det känns som att jag slutligen har hittat hem på något vis.

 

Djupt inne i hjärtat har jag vetat att det är läkare jag ska bli ända sedan en olycksdag i slutet av maj 2008 då min bror störtade nerför ett stup, bröt nacken och blev rullstolsbunden. Bortkollrad av ett sent tonårsuppror och en matematikvurmande klassföreståndare lyckades hjärnan tyvärr inte tolka hjärtats signaler förrän i våras. Fördelen är att jag nu känner mig helt säker på vad jag vill uppnå i universitetsvärlden. Kanske har det gått så långt att det är dags att byta identitet från studerande idrottare till idrottande student? Vissa kanske inte tycker att det är någon skillnad, men det gör jag. Kan inte besvara denna fråga just nu, men jag känner mig i alla fall mer som student efter två veckor på läkarprogrammet än efter ett år på teknisk fysik. 

 

Imorgon drar allvaret igång, cellens struktur och funktion. Dags att försöka skapa mig goda vardagsvanor och få lite disciplin på tillvaron. Börjar med en tidig kväll. God natt!

Snart har det gått en månad sen det ofattbara inträffade. Under denna tid har många tankar surrat runt i mitt huvud, bland annat angående denna text. Jag tror inte att det finns några ord på något språk som räcker till för att beskriva vilken underbar människa du var. Åtminstone inga ord som jag behärskar. Trots detta sitter jag nu och skriver dessa ord.

 

Jag hade gärna velat lära känna dig bättre. Tyvärr blev det inte så, men de sidor jag hann lära känna hos dig var genomgående positiva. Jag har aldrig träffat någon med en lika positiv livssyn som du hade.

Du hade alltid ett leende på läpparna!

Du hade en unik förmåga att uppmuntra människor i din omgivning!

Du kunde springa på vatten!

 

Världen känns som en fattigare plats att leva på utan dig. Norrbotten har mist sin största talang i modern tid. Många jag känner har mist en underbar kamrat. För egen del känns det ibland som att jag har mist en lillebror. Kanske för att jag i dig såg en ung version av mig själv, eller rättare sagt en bild av hur jag önskar att jag hade varit när jag var i din ålder.

 

Jag hoppas att himlen finns och att du är där och har det bra nu. Efter den femtonde augusti vet jag inte längre vad jag tror. Dock vet jag en sak, att minnet av dig kommer att leva vidare i mitt hjärta så länge jag lever.

 

Farväl Jonas!