Saxnäs

Imorgon rullar jag och ett gäng grabbar mot Saxnäs. Det ska blir riktigt roligt att göra min skidpremiär för denna säsong. Det ryktas om bra spår i de västerbottniska fjällen. Det ryktades även om legendariskt billig helpension på Saxnäsgården, tyvärr gällde erbjudandet bara för grupper på minst 20 personer. Träningen går faktiskt ganska bra nu. Efter förra helgens IFK-kickoff har jag fått en riktig motivationsboost. Dags att packa!

Mindre än ett halvår...

...är det kvar till 10mila. Ikväll började vi i IFK våran uppladdning med ett riktigt fint nattpass i de sönderskurna sluttningarna kring Hamptjärnsstugan. Känner mig oerhört taggad just nu, på gränsen till övertaggad! Får försöka hålla mig någorlunda cool. Man kan hinna bli väldigt bra på ett halvår, men tyvärr är det även gott om tid för att hinna dra på sig skador under samma tidsrymd.

Imorgon fortsätter kick-offen i Ratu några mil norr om Umeå. Det blir trevligt. Bäst att sova lite nu för att samla energi inför helgens fortsatta upptåg!

Filmtips

Såg nyss Plutonen. En film som alla borde se. Den satt som en knytnäve i solar plexus. Var länge sedan en film bet sig fast och rörde om så djupt inom mig. Behöver man egentligen säga mer än så?

Pärlor åt svin eller ett skämt?

Fick detta mystiska brev med posten idag. Känns som att någon driver med mig. En första förutsättning för "framgångar förra säsongen" är väl att ha genomfört en säsong? Den enda tävling jag genomförde var 7-mila och mitt genomförande av det loppet kan beskrivas på en mängd sätt, men framgångsrikt är inte något av dem.
Om SWIX är så lättimponerade borde jag ha varit mer aktiv på sponsorfiskefronten på den tid då jag faktiskt hade något som möjligen kan kallas framgångar i skidspåren. Eller i alla fall var regelbundet tävlingsaktiv. Tror alltjämt att det är ett skämt. Annars kastar SWIX verkligen pärlor åt svin!

Vaderna värker

Här kommer en snabb uppdatering under en kortare pluggpaus. Igår var det säsongspremiär för IFK:s banintervaller i Noliahallen. Idag har jag mycket ont i vaderna. Kan det ha ett samband?
Apropå IFK så har vi kickoff inför nästa säsong i helgen. Jag tror det kommer bli en trevlig helg med högt i tak!

Mina sambos och grannar rullade nyss iväg till Kiruna på snöläger. Jag börjar också bli väldigt sugen på att få dra på mig skidorna nu. På ett träningspass i veckan föddes en idé om att åka Vasan i vinter, men mycket återstår innan idén kan omsättas i handling. Först och främst måste jag hitta ett par klassiska pjäxor som inte sabbar mina veka fötter.
En fördel med att mina kompisar åker på läger är att jag får bättre studiero här hemma. Nu är det dags att återgå till the cell och det centrala dogmat!

Måste bara avsluta med att jag känner mig oerhört lättad över att Obama gick segrande ur nattens presidentval. Även om det känns otäckt att så många i världens mäktigaste land faktiskt röstade på Romney...

Helt sjukt

Helt impulsartat drogs en storsanering av lägenheten igång ikväll. När vi tog bort sidostycket på badkaret gjordes en oväntad upptäckt. Min gamla pulsklocka som har varit spårlöst försvunnen i ett knappt år! Vi borde kanske storstäda oftare?
 
Idag när jag kom till KBC-huset för eftermiddagens föreläsning möttes jag av en stor delegation som stod och skakade hand med en kort och något satt man. När jag stod och tog av mig regnbyxorna tittade jag mig omkring och insåg att den satte var socialdemokraternas partiledare, Stefan Löfven. Lite coolt, eller i alla fall överraskande, även om jag måste erkänna att Stefan Löfven inte är någon av mina favoritpolitiker. Snarare tvärtom. Med Löfven vid rodret ser jag ingen anledning att rösta på sossarna istället för alliansen, eftersom den lilla skillnad som fanns mellan dem förr nu har blivit ännu mer diffus.

Ett annorlunda dygn

Från gymmet till akuten. Från akuten till kardiologen. Från kardiologen till helgläger. Händelserika och omtumlande 24 timmar. Allt började på IKSU på fredag eftermiddag. Precis efter att jag hade avslutat ett set "donkey-kong" rusar hjärtat iväg utan någon som helst rytm. Känner mig något matt och hur hjärtat slår i cirka 160 bpm fast jag andas helt lugnt. Avbryter träningspasset och söker upp telefonen för att ringa min far, som ger rådet att jag ska försöka ta mig till en EKG-apparat så snabbt som möjligt. Coach Pär skjutsar ner mig till akuten där jag anmäler mig och i princip omgående får göra ett EKG. Tyvärr kände jag hur hjärtat sakta lugnade ner sig och återgick till normal rytm under färden mellan IKSU och akuten. Alltså visade inte heller EKG-undersökningen några felaktigheter.
 
Sedan inleds väntan på att få träffa läkare på akuten. Får träffa läkaren som ordinerar ett flertal prover och sedan återkommer med beskedet att han vill behålla mig på kardiologen över natten för övervakning. Först tycker jag det känns lite löjligt att jag nu när jag känner mig helt frisk ska bli inlagd. Som blivande läkare inser jag dock att jag borde lita på läkarens proffesionella omdöme. Att inte göra det vore i princip hyckleri från min sida.
På kardiologen får jag ett eget rum och blir uppkopplad till en telemetri-apparat, som övervakar hjärtats aktivitet. Sedan inleds en av de längre nätterna i mitt liv. Har svårt att somna med en massa kablar anslutna över hela kroppen och med sömnsvårigheterna kom grubblerierna som ett brev på posten. Tänk om det är något allvarligt? Tänk om jag aldrig mer kommer kunna idrotta? Tänk om...
 
Trots allt somnade jag uppenbarligen någon gång under natten, för jag vaknar på morgonen. Går omkring och väntar något nervöst på ronden och domen från läkaren. Klockan 10.45 knackar till slut läkaren på dörren. Han säger att det tyvärr inte går att säga något säkert eftersom anfallet hann upphöra innan EKG-undersökningen. Utifrån min historia låter det dock som förmaksflimmer. Han förklarar att det inte är något farligt och att det är helt omöjligt att sia om när det kommer hända igen. Eftersom det har tagit 22 år innan det hände första gången kan jag bara hoppas att det ska dröja ytterligare 22 år innan nästa gång. Inget av testerna visade heller några avvikelser. Avslutningsvis säger han att jag ska tänka att en gång är ingen gång och leva vidare precis som förut.
 
Väldigt lättad lämnar jag sjukhuset och ansluter på IKSU till det helgläger som jag lämnade ett dygn tidigare under olustiga former. Det var intressant att se vården på närmare håll, all personal var jättetrevlig och jag fick ett fint bemötande från alla jag träffade.
Just nu mår jag bara fint, även om jag är något sliten efter ett rejält långpass idag. Klockan stannade på  3 timmar och 49 minuter. 
  
 
 

Plugg

Dagen har huvudsakligen ägnats åt plugg. Ett kortare rullispass med Markus "Maskinen" Lundholm har jag även hunnit med. Riktigt trevligt pass, tillika invigning av mina nyinköpta bakhjul. De rullade riktigt bra.
 
Trillade över denna fagra bild som är tagen efter målgång på AIDS-loppet. Grinar fortfarande illa fem minuter efter målgång. Skulle vara intressant att se hur minen egentligen såg ut medan jag sprang. För övrigt ser jag tung ut på denna bild. 

I väntan på resultaten

Då var testerna avbetade. Har tyvärr inte fått ta del av alla tesresultat än, men genomförandet av testerna gick i alla fall bra. Igår var det Vo2-test på löpband och idag var det styrketest. Har planer på att lyssna på Pärs och Stefans träningsråd på det kommande träningssamtalet. Jag tenderar att alltid tycka att jag själv har rätt och vet bäst, men med tanke på att de senaste 3 åren av träning efter mina egna teorier har varit en enda lång skade- och sjukdomsperiod är det nog dags för mig att ta till mig lite av andras kunskap. 
 
Igår trillade jag av en slump in på David Bowie på spotify och jag blev genast totalt såld. Frågan jag ställer mig just nu är varför jag egentligen aldrig har lyssnat på honom förut? 
 
Idag kom Magnusson hem från sin Malaga-tripp, så nu är jag inte längre ensam i lägenheten. Övrigt värt att notera i Umeå denna dag är att säsongens första snöflingor dalade ner tidigare ikväll.  

Veckan som gått

Då har ännu en vecka gått till ända. Vad har hänt den gångna veckan?
På tisdag var jag iväg till Lycksele på hälsocentralsbesök. En intressant och givande dag, men även jobbig. Framför allt på grund av att jag var tvungen att stiga upp 04.40 för att hinna med en buss som tog mig till Lycksele i tid.
Under veckan har det även varit öppet landslagsläger för skidorienterarna i Umeå. Tyvärr hade jag väldigt späckat schema denna vecka, som inte medgav några träningspass på dagtid. Hann i alla fall haka på lägerdeltagarna på några luncher på Hansson & Hammar under veckan. Åkte även på ordentligt med pisk på veckans Natt-cup, där Hammer imponerade. Jag lyckades dessutom bli diskvalificerad på grund av felstämpling.
 
Imorgon ska jag göra fysiologiska tester på labbet på idrottsmedicin. Har inga förväntningar på några toppresultat, men det ska ändå bli intressant att få utgångsvärden innan vinterns grundträningssäsong drar igång på allvar.
På fredag är det dags för min första dugga på läkarprogrammet, vilket förmodligen kommer leda till att det blir en del nervositetsplugg den kommande veckan. 
  
I torsdags trillade första numret av läkartidningen ner i brevlådan. En tidning som innehåller en hel del intressant läsning och även en hel del svåra ord.  

Tävlingsbakis

Sitter just nu och funderar kring det gamla klassiska ordspråket, "är huvudet dumt får kroppen lida". Fungerar det verkligen så och gäller i så fall även det omvända, "lider kroppen så har huvudet varit dumt"? I såna fall var mitt huvud riktigt dumt igår, för min kropp lider något oerhört idag. Att låta två otränade ben, drivna av ett realtivt vältränat hjärta, springa en mil så snabbt som möjligt kan ju egentligen inte sluta på något annat sätt. Alltså var jag dum igår, men jag hoppas att gårdagens dumhet kan medföra positiva saker i framtiden. Om inte annat så kommer Sneha Care Home i alla fall få 150 kronor på grund av min dumhet igår!
 
 
 
Igår kväll bakade jag och Spoerry pizza och jag blev glatt överraskad över hur enormt välsmakande den blev. Den höll åtminstone Roberto-klass. För er som inte känner till pizzeria Roberto kan jag upplysa om att det är Umeås i särklass bästa pizzeria. Det är bra för både min plånbok och kroppsform att den ligger i andra änden av stan. En liten jobbig detalj är dock deras musikspelande hemsida...
 
 

Jobbigt

Dagens lopp, tillika dagens goda gärning blev en jobbig och blöt historia. I starten sätter en snubbe som springer med en Iphone på armen och hörlurar i öronen upp ett överraskande högt tempo. Tänker för mig själv att jag inte kan släppa ryggen på någon motionär och hänger på. Efter en kilometer inser jag att "Iphone-killen" verkar ha spänt sin båge lite väl hårt och börjar tappa fart.
Istället tar årets blodomloppssegrare, Niklas Berglund över taktpinnen och optimistisk som jag är så är jag den enda som försöker hänga på när han sticker. Efter två kilometer inser jag dock att jag i ryggen på Niklas håller ett självmordstempo och släpper.
Resten av loppet blev en kamp i ensamhet mot smärtan i benen och tankarna i huvudet. Halvvägs blir jag omsprungen av en kille till. Försöker hänga på, men tvingas att släppa rätt så omgående. Till slut kom jag med krampande lår imål på en tredjeplats och en tid precis under 40 minuter.
 
Med tanke på min träningsbakgrund det senaste halvåret och framför allt den senaste månaden är jag nöjd med mitt lopp. Dessutom kändes stortån bra under hela loppet. Sällan har en stortå gjort mig så lycklig :) 
Riktigt roligt att springa denna typ av lopp där intäkterna gör nytta! Synd att det inte var fler deltagare.
 
Nu är det snart dags att fara och stänga IKSU tillsammans med schweizernöten Spoerry. I övrigt händer inte mycket. Känner mig ensam, övergiven och nästintill uttråkad nu när båda mina sambos är ute och reser. Hur ska jag klara mig en dryg vecka ensam i lägenheten? Hinner i alla fall jobba vidare med mitt hemliga gitarrprojekt...  
 

På banan igen

Äntligen är förkylningen över och jag har dragit igång träningen på nytt denna vecka. Det känns riktigt skönt att vara tillbaks på banan igen, även om det är många år sedan jag var i så här pass dålig form, fysiskt sett. Imorgon ska jag löpa AIDS-loppet, ett millopp där alla anmälningsavgifter går till ett center och skola för AIDS- och HIV-drabbade barn i Indien. Ett utmärkt tillfälle att kombinera min idrottande sida med min lite mindre välkända idealistiska sida. Det blir faktiskt min premiär på milen. Med tanke på bansträckningen och min nuvarande fysiska status kommer det nog bli en tid som är ganska lätt att putsa i framtiden.
  
 
 
Trillade över denna musikvideo på facebook idag. En bra låt med svågern och övriga i Deportees. Om jag inte missminner mig så har jag inte nämnt syrrans bröllop än, trots att det var en dryg månad sedan det ägde rum. Det var en riktigt trevlig tillställning. Aldrig har jag upplevt ett bröllop med maken till husband, bland annat bestående av tre grabbar från videon ovan, heller!
Lite kuriosa angående denna låt är att Carl och Frollen använde den i UCIV-filmen. Lite ironiskt att de använde en låt som handlar om prestationsångest i en film som handlar om kombinationen av elitidrott och studier. Fast på samma gång var den kanske ett lämpligt val? För jag lär väl knappast vara den enda ambitiösa idrottaren som någon gång har lidit av prestationsångest?    

Varför klev jag egentligen upp ur sängen idag?

Förkylningsmisären fortsätter alltjämt och nu börjar mitt tålamod ta slut. Hade tänkt göra comeback i skogarna ikväll, men det satte den envisa hostan stopp för. Just nu är jag i så pass dålig form att jag blir andfådd av att spela ett intensivt riff på gitarren. Den enda riktiga ljuspunkten i vardagen för närvarande är plugget, faktiskt. Den tanken om skolan har jag nog aldrig haft förut. För att plugga är alltså svaret på den i rubriken ställda frågan.
 
Ännu en irriterande detalj som bidrar till mitt nuvarande svårmod. Åker tvärs över stan för att hämta ett paket, bara för att få höra att det har skickats vidare till COOP på Ersboda och anländer dit antingen imorgon eller på måndag. Ridå ner. 
 
Kanske det är bäst att gå och lägga sig innan något mer går snett idag? Sitta i soffan och lyssna på Laleh är ju också ett alternativ.
 

Orienteringsentusiast

Denna helg har jag varit orienteringssupporter framför datorn. Framför allt var dagens SM-stafett en riktig höjdare att följa, främst på grund av att mina klubbkompisar sprang riktigt bra. Efter två riktigt fina inledande sträckor fick Samuel gå ut på sista som fyra, med tätkänning. Sen började den riktiga spänningen framför gps-trackingen där jag följde i princip varje steg som Samuel tog ute i skogen. Jag stönade när han bommade och hade lång gaffel och jublade när han spikade och hade kort gaffel. Kunde knappt sitta still förrän vi till slut kom i mål på en 13:e plats. Sjukt imponerande av grabbarna att genomföra en så pass bra stafett. Idag känner jag mig extra stolt över att representera IFK Umeå!!
 
Dagens stafett var även en motivationsinjektion för mig. Ser fram emot att bli frisk och skadefri, så att jag kan inleda en seriös satsning mot SM-stafetten nästa år. Då ska jag vara så pass bra att jag kan bidra till att förbättra årets placering.
 
Många av er har säkert sett detta klipp, men för er som inte har sett det så rekommenderar jag det varmt!

Ond cirkel

Är just nu fångad i min egen variant av moment 22. Jag har oerhört svårt att motivera mig till ett disciplinerat leverne när jag är förkyld och inte kan träna. Bristen på disciplinerat leverne får sedan till följd att jag inte blir frisk och kan börja träna igen. Alltså ett otäckt cirkelresonemang. Lyckligtvis brukar jag till slut bli frisk, trots mitt "lösaktiga" leverne. För övrigt rekommenderar jag boken moment 22 varmt åt er alla.
 
Nu måste jag tvinga mig i säng och bryta cirkeln, även om det kliar något alldeles oerhört i fingrarna av lust att pyssla med diverse saker halva natten. God natt!
 
 

Mediehora

Gårdagens "bloggexperiment" föll väl ut, i alla fall om man bedömer det utifrån antal unika besökare. Egentligen är jag kritisk till fenomenet att sätta en lockande rubrik som inte har något med texten att göra, men det var ganska roligt som en engångsföreteelse. Finns tyvärr alltför många som gör det alltför ofta. Nu får jag se till att börja bygga upp mitt förtroende igen, så att det inte blir som i den sedelärande historien om pojken och vargen.
 
Börjar bli ganska rastlös nu. Klättrar nästan på väggarna här hemma i lägenheten. Dessutom kom jag på mig själv med att hitta på pseudoärenden i olika delar av stan bara för att få rulla runt på cykeln och få lite vardagsmotion. Ett säkert tecken på att förkylningen börjar ge vika? Tänk om tunghäftan skulle kunna släppa på samma gång!
 
 

Expert har gått i konkurs

Idag var det dags för första laborationen på läkarprogrammet. Jag kände mig inte särkilt entusiastisk när jag cyklade ner till skolan, med en hosta så kraftig att cykeln vibrerade. Väl på plats i labbet vände det dock snabbt. Det var kul att få reta de grå med lite hjärngympa och eget tänkande. Mycket roligare än föreläsningar med repetition i gymnasiekemi. Dessutom fungerade samarbetet inom labbgruppen bra. Även om det var pinsamt att mina gruppkompisar visste vad jag heter och jag inte vad de heter. Alla känner apan, men apan känner ingen? Det här med namn är tydligen inte min bästa sida, vilket märks extra tydligt nu när jag nyligen börjat i en klass med hundra andra.
 
 
Det känns lite lustigt att jag just nu läser en bok som utspelar sig på ett TBC-sanatorium och samtidigt lider av mitt livs värsta hosta. Är det detta som kallas för hypokondri? Pimplar te och trivs ändå skapligt med närvaron. Att gräva ner sig gör ingenting bättre. Bara att knapra lite piller och bida min tid i väntan på ännu bättre tider. För övrigt måste jag passa på att rekommendera "sanatorieboken", eller Bergtagen som den heter egentligen. En bok för dig som gillar välskrivna tegelstenar!
 
 
Rubriken satte jag för att få många klick, och det fungerar!
 
Livet leker.
 

Inget SM

Äntligen hade jag fått någorlunda bukt på tån som spökat hela säsongen. Med mindre än en vecka kvar började jag till och med bygga upp lite förväntningar inför medel- och stafett-SM, helt i onödan skulle det visa sig. Nu med mindre än tre dygn till start sitter jag däckad hemma i lägenheten med en hosta som inte är av denna värld. Jag vet att det egentligen är ett litet fjuttigt skitproblem, men jag är bitter ändå och det är ganska skönt att kunna ventilera dessa känslor bakom tangentbordet. 
 
Varför håller jag på med det här egentligen? Såna här dagar har jag svårt att komma på något svar. Det känns bara jobbigt och tungt, även om jag någonstans i bakhuvudet vet att det är så förbannat roligt när det väl går bra. Känns som att det är dags att dra ett streck över denna miserabla säsong och glömma den snarast möjligt. Nästa säsong kan ju omöjligt bli sämre, eller?
 
 
Känns redan något bättre efter att ha skrivit dessa rader. Kanske är dags för lite tröstplugg?

Identitetsbyte?

I helgen har jag avslutat nollningen och introduktionskursen på läkarprogrammet. De första två veckorna har varit väldigt roliga, även om jag har känt mig något splittrad med en begravning inklämd mellan alla glada nollningsupptåg. Stundtals har det varit så många olika känslor i kroppen på en och samma gång att jag knappt vetat hur jag ska bete mig. Även de begränsade studier som har bedrivits under dessa veckor har varit roliga och intressanta. Det känns som att jag slutligen har hittat hem på något vis.
 
Djupt inne i hjärtat har jag vetat att det är läkare jag ska bli ända sedan en olycksdag i slutet av maj 2008 då min bror störtade nerför ett stup, bröt nacken och blev rullstolsbunden. Bortkollrad av ett sent tonårsuppror och en matematikvurmande klassföreståndare lyckades hjärnan tyvärr inte tolka hjärtats signaler förrän i våras. Fördelen är att jag nu känner mig helt säker på vad jag vill uppnå i universitetsvärlden. Kanske har det gått så långt att det är dags att byta identitet från studerande idrottare till idrottande student? Vissa kanske inte tycker att det är någon skillnad, men det gör jag. Kan inte besvara denna fråga just nu, men jag känner mig i alla fall mer som student efter två veckor på läkarprogrammet än efter ett år på teknisk fysik. 
 
Imorgon drar allvaret igång, cellens struktur och funktion. Dags att försöka skapa mig goda vardagsvanor och få lite disciplin på tillvaron. Börjar med en tidig kväll. God natt!

Tidigare inlägg
RSS 2.0