Helt sjukt

Helt impulsartat drogs en storsanering av lägenheten igång ikväll. När vi tog bort sidostycket på badkaret gjordes en oväntad upptäckt. Min gamla pulsklocka som har varit spårlöst försvunnen i ett knappt år! Vi borde kanske storstäda oftare?
 
Idag när jag kom till KBC-huset för eftermiddagens föreläsning möttes jag av en stor delegation som stod och skakade hand med en kort och något satt man. När jag stod och tog av mig regnbyxorna tittade jag mig omkring och insåg att den satte var socialdemokraternas partiledare, Stefan Löfven. Lite coolt, eller i alla fall överraskande, även om jag måste erkänna att Stefan Löfven inte är någon av mina favoritpolitiker. Snarare tvärtom. Med Löfven vid rodret ser jag ingen anledning att rösta på sossarna istället för alliansen, eftersom den lilla skillnad som fanns mellan dem förr nu har blivit ännu mer diffus.

Ett annorlunda dygn

Från gymmet till akuten. Från akuten till kardiologen. Från kardiologen till helgläger. Händelserika och omtumlande 24 timmar. Allt började på IKSU på fredag eftermiddag. Precis efter att jag hade avslutat ett set "donkey-kong" rusar hjärtat iväg utan någon som helst rytm. Känner mig något matt och hur hjärtat slår i cirka 160 bpm fast jag andas helt lugnt. Avbryter träningspasset och söker upp telefonen för att ringa min far, som ger rådet att jag ska försöka ta mig till en EKG-apparat så snabbt som möjligt. Coach Pär skjutsar ner mig till akuten där jag anmäler mig och i princip omgående får göra ett EKG. Tyvärr kände jag hur hjärtat sakta lugnade ner sig och återgick till normal rytm under färden mellan IKSU och akuten. Alltså visade inte heller EKG-undersökningen några felaktigheter.
 
Sedan inleds väntan på att få träffa läkare på akuten. Får träffa läkaren som ordinerar ett flertal prover och sedan återkommer med beskedet att han vill behålla mig på kardiologen över natten för övervakning. Först tycker jag det känns lite löjligt att jag nu när jag känner mig helt frisk ska bli inlagd. Som blivande läkare inser jag dock att jag borde lita på läkarens proffesionella omdöme. Att inte göra det vore i princip hyckleri från min sida.
På kardiologen får jag ett eget rum och blir uppkopplad till en telemetri-apparat, som övervakar hjärtats aktivitet. Sedan inleds en av de längre nätterna i mitt liv. Har svårt att somna med en massa kablar anslutna över hela kroppen och med sömnsvårigheterna kom grubblerierna som ett brev på posten. Tänk om det är något allvarligt? Tänk om jag aldrig mer kommer kunna idrotta? Tänk om...
 
Trots allt somnade jag uppenbarligen någon gång under natten, för jag vaknar på morgonen. Går omkring och väntar något nervöst på ronden och domen från läkaren. Klockan 10.45 knackar till slut läkaren på dörren. Han säger att det tyvärr inte går att säga något säkert eftersom anfallet hann upphöra innan EKG-undersökningen. Utifrån min historia låter det dock som förmaksflimmer. Han förklarar att det inte är något farligt och att det är helt omöjligt att sia om när det kommer hända igen. Eftersom det har tagit 22 år innan det hände första gången kan jag bara hoppas att det ska dröja ytterligare 22 år innan nästa gång. Inget av testerna visade heller några avvikelser. Avslutningsvis säger han att jag ska tänka att en gång är ingen gång och leva vidare precis som förut.
 
Väldigt lättad lämnar jag sjukhuset och ansluter på IKSU till det helgläger som jag lämnade ett dygn tidigare under olustiga former. Det var intressant att se vården på närmare håll, all personal var jättetrevlig och jag fick ett fint bemötande från alla jag träffade.
Just nu mår jag bara fint, även om jag är något sliten efter ett rejält långpass idag. Klockan stannade på  3 timmar och 49 minuter. 
  
 
 

Plugg

Dagen har huvudsakligen ägnats åt plugg. Ett kortare rullispass med Markus "Maskinen" Lundholm har jag även hunnit med. Riktigt trevligt pass, tillika invigning av mina nyinköpta bakhjul. De rullade riktigt bra.
 
Trillade över denna fagra bild som är tagen efter målgång på AIDS-loppet. Grinar fortfarande illa fem minuter efter målgång. Skulle vara intressant att se hur minen egentligen såg ut medan jag sprang. För övrigt ser jag tung ut på denna bild. 

I väntan på resultaten

Då var testerna avbetade. Har tyvärr inte fått ta del av alla tesresultat än, men genomförandet av testerna gick i alla fall bra. Igår var det Vo2-test på löpband och idag var det styrketest. Har planer på att lyssna på Pärs och Stefans träningsråd på det kommande träningssamtalet. Jag tenderar att alltid tycka att jag själv har rätt och vet bäst, men med tanke på att de senaste 3 åren av träning efter mina egna teorier har varit en enda lång skade- och sjukdomsperiod är det nog dags för mig att ta till mig lite av andras kunskap. 
 
Igår trillade jag av en slump in på David Bowie på spotify och jag blev genast totalt såld. Frågan jag ställer mig just nu är varför jag egentligen aldrig har lyssnat på honom förut? 
 
Idag kom Magnusson hem från sin Malaga-tripp, så nu är jag inte längre ensam i lägenheten. Övrigt värt att notera i Umeå denna dag är att säsongens första snöflingor dalade ner tidigare ikväll.  

Veckan som gått

Då har ännu en vecka gått till ända. Vad har hänt den gångna veckan?
På tisdag var jag iväg till Lycksele på hälsocentralsbesök. En intressant och givande dag, men även jobbig. Framför allt på grund av att jag var tvungen att stiga upp 04.40 för att hinna med en buss som tog mig till Lycksele i tid.
Under veckan har det även varit öppet landslagsläger för skidorienterarna i Umeå. Tyvärr hade jag väldigt späckat schema denna vecka, som inte medgav några träningspass på dagtid. Hann i alla fall haka på lägerdeltagarna på några luncher på Hansson & Hammar under veckan. Åkte även på ordentligt med pisk på veckans Natt-cup, där Hammer imponerade. Jag lyckades dessutom bli diskvalificerad på grund av felstämpling.
 
Imorgon ska jag göra fysiologiska tester på labbet på idrottsmedicin. Har inga förväntningar på några toppresultat, men det ska ändå bli intressant att få utgångsvärden innan vinterns grundträningssäsong drar igång på allvar.
På fredag är det dags för min första dugga på läkarprogrammet, vilket förmodligen kommer leda till att det blir en del nervositetsplugg den kommande veckan. 
  
I torsdags trillade första numret av läkartidningen ner i brevlådan. En tidning som innehåller en hel del intressant läsning och även en hel del svåra ord.  

Tävlingsbakis

Sitter just nu och funderar kring det gamla klassiska ordspråket, "är huvudet dumt får kroppen lida". Fungerar det verkligen så och gäller i så fall även det omvända, "lider kroppen så har huvudet varit dumt"? I såna fall var mitt huvud riktigt dumt igår, för min kropp lider något oerhört idag. Att låta två otränade ben, drivna av ett realtivt vältränat hjärta, springa en mil så snabbt som möjligt kan ju egentligen inte sluta på något annat sätt. Alltså var jag dum igår, men jag hoppas att gårdagens dumhet kan medföra positiva saker i framtiden. Om inte annat så kommer Sneha Care Home i alla fall få 150 kronor på grund av min dumhet igår!
 
 
 
Igår kväll bakade jag och Spoerry pizza och jag blev glatt överraskad över hur enormt välsmakande den blev. Den höll åtminstone Roberto-klass. För er som inte känner till pizzeria Roberto kan jag upplysa om att det är Umeås i särklass bästa pizzeria. Det är bra för både min plånbok och kroppsform att den ligger i andra änden av stan. En liten jobbig detalj är dock deras musikspelande hemsida...
 
 

Jobbigt

Dagens lopp, tillika dagens goda gärning blev en jobbig och blöt historia. I starten sätter en snubbe som springer med en Iphone på armen och hörlurar i öronen upp ett överraskande högt tempo. Tänker för mig själv att jag inte kan släppa ryggen på någon motionär och hänger på. Efter en kilometer inser jag att "Iphone-killen" verkar ha spänt sin båge lite väl hårt och börjar tappa fart.
Istället tar årets blodomloppssegrare, Niklas Berglund över taktpinnen och optimistisk som jag är så är jag den enda som försöker hänga på när han sticker. Efter två kilometer inser jag dock att jag i ryggen på Niklas håller ett självmordstempo och släpper.
Resten av loppet blev en kamp i ensamhet mot smärtan i benen och tankarna i huvudet. Halvvägs blir jag omsprungen av en kille till. Försöker hänga på, men tvingas att släppa rätt så omgående. Till slut kom jag med krampande lår imål på en tredjeplats och en tid precis under 40 minuter.
 
Med tanke på min träningsbakgrund det senaste halvåret och framför allt den senaste månaden är jag nöjd med mitt lopp. Dessutom kändes stortån bra under hela loppet. Sällan har en stortå gjort mig så lycklig :) 
Riktigt roligt att springa denna typ av lopp där intäkterna gör nytta! Synd att det inte var fler deltagare.
 
Nu är det snart dags att fara och stänga IKSU tillsammans med schweizernöten Spoerry. I övrigt händer inte mycket. Känner mig ensam, övergiven och nästintill uttråkad nu när båda mina sambos är ute och reser. Hur ska jag klara mig en dryg vecka ensam i lägenheten? Hinner i alla fall jobba vidare med mitt hemliga gitarrprojekt...  
 

På banan igen

Äntligen är förkylningen över och jag har dragit igång träningen på nytt denna vecka. Det känns riktigt skönt att vara tillbaks på banan igen, även om det är många år sedan jag var i så här pass dålig form, fysiskt sett. Imorgon ska jag löpa AIDS-loppet, ett millopp där alla anmälningsavgifter går till ett center och skola för AIDS- och HIV-drabbade barn i Indien. Ett utmärkt tillfälle att kombinera min idrottande sida med min lite mindre välkända idealistiska sida. Det blir faktiskt min premiär på milen. Med tanke på bansträckningen och min nuvarande fysiska status kommer det nog bli en tid som är ganska lätt att putsa i framtiden.
  
 
 
Trillade över denna musikvideo på facebook idag. En bra låt med svågern och övriga i Deportees. Om jag inte missminner mig så har jag inte nämnt syrrans bröllop än, trots att det var en dryg månad sedan det ägde rum. Det var en riktigt trevlig tillställning. Aldrig har jag upplevt ett bröllop med maken till husband, bland annat bestående av tre grabbar från videon ovan, heller!
Lite kuriosa angående denna låt är att Carl och Frollen använde den i UCIV-filmen. Lite ironiskt att de använde en låt som handlar om prestationsångest i en film som handlar om kombinationen av elitidrott och studier. Fast på samma gång var den kanske ett lämpligt val? För jag lär väl knappast vara den enda ambitiösa idrottaren som någon gång har lidit av prestationsångest?    

RSS 2.0