Waller

Från gymmet till akuten. Från akuten till kardiologen. Från kardiologen till helgläger. Händelserika och omtumlande 24 timmar. Allt började på IKSU på fredag eftermiddag. Precis efter att jag hade avslutat ett set "donkey-kong" rusar hjärtat iväg utan någon som helst rytm. Känner mig något matt och hur hjärtat slår i cirka 160 bpm fast jag andas helt lugnt. Avbryter träningspasset och söker upp telefonen för att ringa min far, som ger rådet att jag ska försöka ta mig till en EKG-apparat så snabbt som möjligt. Coach Pär skjutsar ner mig till akuten där jag anmäler mig och i princip omgående får göra ett EKG. Tyvärr kände jag hur hjärtat sakta lugnade ner sig och återgick till normal rytm under färden mellan IKSU och akuten. Alltså visade inte heller EKG-undersökningen några felaktigheter.

 

Sedan inleds väntan på att få träffa läkare på akuten. Får träffa läkaren som ordinerar ett flertal prover och sedan återkommer med beskedet att han vill behålla mig på kardiologen över natten för övervakning. Först tycker jag det känns lite löjligt att jag nu när jag känner mig helt frisk ska bli inlagd. Som blivande läkare inser jag dock att jag borde lita på läkarens proffesionella omdöme. Att inte göra det vore i princip hyckleri från min sida.

På kardiologen får jag ett eget rum och blir uppkopplad till en telemetri-apparat, som övervakar hjärtats aktivitet. Sedan inleds en av de längre nätterna i mitt liv. Har svårt att somna med en massa kablar anslutna över hela kroppen och med sömnsvårigheterna kom grubblerierna som ett brev på posten. Tänk om det är något allvarligt? Tänk om jag aldrig mer kommer kunna idrotta? Tänk om...

 

Trots allt somnade jag uppenbarligen någon gång under natten, för jag vaknar på morgonen. Går omkring och väntar något nervöst på ronden och domen från läkaren. Klockan 10.45 knackar till slut läkaren på dörren. Han säger att det tyvärr inte går att säga något säkert eftersom anfallet hann upphöra innan EKG-undersökningen. Utifrån min historia låter det dock som förmaksflimmer. Han förklarar att det inte är något farligt och att det är helt omöjligt att sia om när det kommer hända igen. Eftersom det har tagit 22 år innan det hände första gången kan jag bara hoppas att det ska dröja ytterligare 22 år innan nästa gång. Inget av testerna visade heller några avvikelser. Avslutningsvis säger han att jag ska tänka att en gång är ingen gång och leva vidare precis som förut.

 

Väldigt lättad lämnar jag sjukhuset och ansluter på IKSU till det helgläger som jag lämnade ett dygn tidigare under olustiga former. Det var intressant att se vården på närmare håll, all personal var jättetrevlig och jag fick ett fint bemötande från alla jag träffade.

Just nu mår jag bara fint, även om jag är något sliten efter ett rejält långpass idag. Klockan stannade på  3 timmar och 49 minuter.