Nothing is real but pain now


Det finns bara en låt som passar in en kväll som denna, efter att ha kört 10000 meters-stafett i tremannalag. Vårat lag klarade tyvärr inte världsrekordet, vilket det topppade förstalaget dock klarade galant. Vår tid blev 26.52, dryga halvminuten efter den flygande etiopiern Bekele. Mitt livs första tvåhundringar var det, och det blev 16 stycken i princip maxade. Kan knappt gå nu och vill inte ens tänka på hur det kommer att kännas imorgon.

Annat värt att notera som hänt sen sist:
Har tentat av derivatorna och börjat med integralerna.
Har uppfyllt en dröm med några år på nacken. Käkade mitt livs första Calskrove (inbakat skrovmål) förra helgen.
Har för första gången lyckats med att komma sist på en nationell cuptävling. Är dags att sluta inbilla mig att jag kan åka sprint nu ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0